Eftersom att vi inte har haft internet på ett bra tag så tänkte jag dela upp allt i två inlägg. Det här första är om våra sista dagar i HCMC. Såååå, Väskryckningen har börjat smälta för oss båda. Den nya kameran fungerar exakt som den andra och det nya fodralet var mycket snyggare. Näst sista dagen gick Pontus ut med Stefan och några till för lite öl medan jag stannade på rummet och såg lite serier. Det var skönt :)

På avfärdsdagen gjorde vi ett nytt försök att åka till de berömda Cu Chi-tunnlarna och vi kom oss iväg den här gången. Här är lite snabbhistoria för er som inte vet vad det är för något: Mellan åren 1957 och 1975 pågick Vietnamkriget mellan Nordvietnam och Sydvietnam. Anledningen till uppdelningen var Indokinakriget som gjorde Vietnam självständigt. Under krigandet grävde man tunnlar i södra Vietnam som sträckte sig ända till Kambodjas gräns. Totalt är det tunnlar under marken som är 25 mil. Dessa tunnlar fungerade som en egen "stad" under marken där de hade sjukhus och andra rum mellan alla gångar, tuuuufft ju. USA var också med och krigade, dom släppte över 7 ton bomber eller vad det var. MEN, eftersom att USA inte var så van att kriga så vann Nordvietnam över alla och Saigon döptes då efter Nordvietnams ledare; Ho Chi Minh.

Väl framme betalade vi inträde och gick iväg för att möta en guide. Det verkade inte finnas någon guide för en vietnames-vakt eller något sa att vi ändå inte skulle förstå något. Vi som trodde vi fyra (vi och göteborgarna) skulle få vara själva med en guide fick gå med typ fem andra och den sura "vakten". I början fick vi testa krypa ner i ett hål som var helt i originalstorlek, riktigt små alltså. Alla skulle testa och då det bara var jag och Moa kvar så började han säga att vi skulle skynda och gick därifrån med dom andra. Så less. Men vi hann ikapp i alla fall. Dom andra testade skjuta AK 47 för några kronor medan jag avstod p.g.a. priset. Efter ett tag fick vi testa krypa ner i tunnlarna, och gud vad jag hade längtat till det! Kanske för mycket eftersom besvikelsen var ganska stor. Vi fick krypa ungefär 20-30 meter i ett par gångar som de förstorat upp enbart till turisterna. Han som gick framför mig hade inte ens hunnit ta några kort så jag fick snabbt knäppa ett på honom. Men det är kul att ha testat, luften var ganska så instängd och fuktig där nere. Jag hade velat testa krypa i dom som fortfarande är i originalstorlek, jag hade nog rymts. I de förstorade tunnlarna fanns det t.o.m. lite lampor som lyste upp gångarna.. trist. När surgubben var klar med berättande åkte vi tillbaka till stan, åt middag och sa farväl till Moa och Stefan. Det var kul att träffa våra lekkamrater igen, även om det bara var för några dagar.

På natten 01.00 gick flyget från HCMC till Manila, huvudstaden i Filippinerna. Resan tog typ kål på oss då vi knappt fick någon sömn. Vi hade hellre velat åka ett plan som tog 10 timmar istället för det här som bara tog 2. I Manila tog vi ett flyg till Kalibo, där somnade vi innan vi ens hade startat så personalen fick peta i mig i någon minut (det var ingen idé att peta på Pontus) tills vi vaknade. Pinsamt. Mamma har varit en del orolig då det var varit en jordbävning på ön Negros men där är inte vi, vi håller till på Boracay. Mer om Filippinerna i nästa inlägg, nu ska vi hitta på något :) Här är de sista bildern från Vietnam, eller de vi hann ta med den nya kameran..