Halloj på er. När klockan ringde imorse hade vi endast en plan i våra huvuden; "okej, bananbrödsfrukost och sedan inköp av bussbiljetter!". Sagt och gjort, efter att frukosten var avklarad promenerade vi efter våran deltajerat beskrivna väg till bussterminalen. Bussterminalen sålde såklart inte biljetter till just våran anhalt (Kota Bharu) så vi var tvungna ta oss till rätt terminal. Naturligtvis var det inte gångavstånd dit så dom sa att vi var tvungen ta tåget. Tågen här liknar tunnelbanorna i Stockholm fast att de går över bilvägarna på speciella rälsar. Med tanke på vilken stad vi är i så fick vi panik.. ta ett tåg i Kuala Lumpur?!

Vi köpte biljetter till en station som hette PWTC och fick två små plastmynt som passerkort. Likt många andra av våra besökta länder finns det inte överdrivet mycket skyltar och annat nödvändigt så det var en riktig sport att ta sig fram. Som ni kan tänka er finns det inte bara ett spår och alla går åt olika håll. Vi gick upp för en trappa och frågade en kille ifall vi stod på rätt ställe. Det gjorde vi inte, så vi gick till andra sidan spåret. Framme på andra sidan frågade vi en annan kille ifall vi var på rätt ställe. Det gjorde vi tydligen inte nu heller, rätt sida var där vi var först. Mhmm.. vi beslöt oss för att fråga en tjej med slöja som satt på en bänk. Med hennes duktiga engelska beslöt vi oss för att lita på henne då hon verkade mest trovärdig. Jajjamen, att lita på tjejer med slöja verkade vara årets mest givande grej då vi hamnade precis rätt. Bussen mot Kota Bharu går imorgonkväll och vi är framme i gryningen.

Med mat i magen skulle vi ta oss tillbaka hem. Vi frågade en biljetttjej vilken station vi skulle hoppa av på för att komma så nära Golden Triangle som möjligt. Vi fick en ny station presenterad för oss och det innebar ett byte. Lätt som en plätt tänkte vi. Det var det också, förutom att priset blev tre gånger dyrare.. det spelar dock inte så stor roll då tågen här kostar enbart några kronor. Några Malaysiatågserfarenheter rikare gick vi hem och vilade ett tag, precis innan regnovädret gick igång. Det här är enda gången jag är glad över att det är lyhört på rummen för nu kunde jag höra åskan hur tydligt som helst. Mysigt med åska.

Kvällen ser ut som våra tidigare kvällar. Pontus ligger här bredvid i sin egna lilla värld och låter som en skoter. Jag säger inte så mycket, han får vara en skoter om han vill. Jag ryser fortfarande över dagens kackerlacka som ertappades på min ryggsäck. Acn droppar kallvatten på oss samtidigt som receptionens musik är hur usel som helst. Fötterna och benen ömmar efter dagens mördarpromenader och jag har testat en ny mentossort. Den här gången med kräm i, apelsin och mango. Gott. Något jag funderar över är varje gång man skrapar i fötterna på gatan. Är man så dum att man glömmer lyfta fötterna eller ligger vissa plattor helt plötsligt några cm högre upp än alla andra? Man går helt vanligt och så mitt i allt viks flipflopen och man skrapar tårna i underlaget. Det känns exakt som att dra foten mot ett nytillverkat rivjärn. Vardagsproblem kanske det kallas. Riktigt irriterande i alla fall.

Tidigare idag läste jag ett av mina första inlägg (http://nudelsafarin.blogg.se/2011/october/tjugofyra-dagar.html) där jag skrev om vad jag kommer sakna från lägenheten. Åh vad jag saknar allt. Det var svårt att tänka sig hur allt skulle kännas efter 3,5 månad. Nu är vi plötsligt här och det har gått skrämmande fort. Vi har redan börjat få lite panik över att majoriteten av våra länder är genomresta. Vi vill inte hem.

/Pontus som tror han är en skoter, Anna som hatar kackerlackor men älskar mentos.