Jag börjar väl med att skriva vad vi gjorde igår. Vi mötte upp Moa och Stefan följde med dom för att äta middag. Efter det blev det en hel del serverings och det var ju ett tag sedan! Vi fick tillökning vid vårat bord av personalen (som också tog några drinkar på jobbtib), en gubbe från Malaysia och en svensk som var här med en norsk. Jag råkade ha en tjuga och en guldtia i min väska som jag visade för den manliga servitrisen, han blev jätteimpad. Något som var riktigt kul var att han visste direkt vem personen på baksidan av sedeln var, dom hade tydligen Nils Holgersson här också haha. Han fick min guldtia då han samlade på mynt från hela världen, då fick jag en puss på kinden (lyllo mig).

Idag skulle vi möta upp Göteborgarna, svensken och norsken för att kolla på krigstunnlarna. Vi skulle mötas på restaurangen "crazy buffalo" och vi kom sist dit. Moa var tyvärr sjuk så vi tänkte fara utan dom två. Vi raggade taxibilar men alla var på tok för dyra. Till sist kom det en jätterisig bil med en chaufför som hade bruna tänder. Han var mycket billigare än dom andra så jag skulle förhandla priset genom förarrutan mitt på gatan. Efter någon minut känner jag bara hur det rycker till som fan runt bröstkorgen, SCHAAAWALLÄRP lät det, kollar till vänster och ser en moppe ösa förbi i en jävla fart, med min handväska i högra handen. Två äckelvietnameser satt på moppen och båda hade hjälm. Det var synd att dom inte kraschade för moppen vinglade rejält efter gatan. Det gick så hiiimla snabbt så jag hann knappt reagera. När jag insåg att det var min väska som fladdrade runt efter gatan sa jag bara "min väska..". Pontus frågade direkt vad som var i den och självklart fanns våran fina kamera där.. när jag insåg att det fanns hur många bilder som helst på minneskortet så gick jag typ sönder. Alltså den känslan, det kändes som att luften sögs ur en och man blev helt tom. Idiotvietnameser utan pengar som ska förstöra ens resa! Hoppas karma tar dom.

Det var längesen jag var sådär arg, jag kunde inte stå still. Jag stod, fortfarande framför taxin, och skrek de fulaste orden jag kunde komma på. Pontus försökte trösta med en kram men den var det sista jag ville ha, jag ville slå ihjäl taxichauffören istället som bara satt där och sa "aaah mopedmaffia.." utan att ens rycka på ögonbrynen. Tjejen som var med trodde jag hade blivit påkörd, vilket var Pontus första tanke också eftersom jag halvt ramlade ner på gatan. Jag tror jag tog emot mig mot motorhuven på taxin men det är faktiskt lite svårt att komma ihåg. Är samtidigt "imponerad" hur dom lyckas. Jag menar, handväskan som var av riktigt starkt läder, hade ett tjockt band med metallfästen mot själva väskan. Jag har aldrig handväskan hängandes över en axel p.g.a. stöldrisken så nu hade jag den tvärs över kroppen på vänstra axeln. Min favoritväska som jag fick av Pontus farmor och farfar :( Helt sjukt, dom kör två stycken på en moped i skithög fart, den bakre siktar in sig, rycker allt han har och får med sig väskan. Hela väskan gick ju sönder?! Och gamla var dom inte heller, inte mer än 20 år.

Vi klarade ju oss allihop som tur var. Jag fick ett ganska stort och rött märke på bröstkorgen där bandet gick. Det hade kunnat sluta hur som helst, jag fick för mig att jag stod rätt så still när dom tog väskan men Pontus påstår annat. Han säger att jag for iväg flera meter och det är ju förståeligt om dom rycker sönder en sådan väska. Jag trodde det var omöjligt. Fick inte ont direkt men efteråt ömmade det rätt rejält. Hade jag haft otur hade remmen, med metallfästet i ena änden, kunnat snärta till mig i ögat. Inte kul att bara ha ett öga. Eller så hade hela nyckelbenet kunnat gå av. I värsta fall kunde jag ha slungats ut i trafiken..

Jag ville verkligen inte se några tunnlar längre så jag gick därifrån, helt skakig av allt adrenalin. Det kom en solglasögonförsäljare, jobbig såklart, så jag slängde mina egna solglasögon på honom. Nödvändigt. Pontus plockade upp dom tror jag och fick springa efter mig. Efter det gick jag till receptionen och förklarade att rumsnyckeln var i min nystulna väska. Han sa åt oss att gå till polisstationen direkt och det gjorde vi. Hela poliskåren, typ sex personer, började ringa runt och prata i walkietalkies. En följde med oss så vi fick visa vars "rånet" hade skett. Väl på plats fick vi följa med honom då han frågade folk på restauranger och dylikt om dom sett vad som hade hänt. Man kände sig ganska utstirrad då man stod där rödgråten och med ett rött märke på bröstet. Dom måste ju undra vad jag hade gjort haha. Jag och Pontus hittade själva taxichauffören som jag pratade med. Vi mutade honom så han kunde komma till polisstationen men väl där fick han gå efter 1 minut. Vi trodde han kunde beskriva idioterna eller något men tydligen inte.. efter lite rapportskrivning fick vi gå hem igen, imorgon ska vi få en egen rapport med oss hem.

Bilderna från halva Vietnam är borta. Från Nha Trang (dyket), Mui Ne och här. Tur att några finns på bloggen i alla fall.. Pontus släpade motvilliga mig mot en Canonbutik. Ganska tur i oturen där att vi är i en storstad. Vi köpte en exakt likadan kamera och lyckades pruta bort laddare och sådant som vi redan har. Jag vill knappt ta i den nya kameran, jag är en riktig tjurunge. Sjukt vad less jag är, vill slå ihjäl alla. Som Pontus pappa sa så har det ändå gått över 2,5 månad och det är faktiskt lite konstigt att det inte har hänt något innan. Vi har knappt missat en buss ens. Och en väskryckning är lite mildare än ett pistolhot t.ex. SÅ irriterande bara, jag går igenom scenariot hela tiden och försöker komma på hur vi hade fått tag i dom. Som Sandra skrev på facebook "hann Pontus ikapp?". Han hade nog gärna löpt av allt han var värd efter dom där men det var omöjligt. Jag skojar inte ifall jag säger att allt skedde på en sekund. Flera gånger har jag tänkt "tänk om någon skulle försöka stjäla min väska nu" lite beredd sådära. Man hinner ingenting, inte ens reagera. Kolla regplåten kom inte ens upp i huvudet. Pontus tyckte bara det var tur att han inte fick tag i dom, han hade nog velat möblera om lite i deras ansikten.

Som sagt så mår vi bra och vi ska vara glada att det inte gick värre. Vi har en ny kamera och mitt märke på bröstet är nästan borta nu. Inga pengar, betalkort eller pass fanns i väskan. En kille som bor på samma hotell såg när vi kom in i receptionen direkt efter väskan stals så han ville hjälpa. Typ ta ut pengar eller något, det var snällt. Varje gång det händer något så blir alla i någon samarbetsfas, rätt tufft haha. I efterhand känns det rätt obehagligt dock.. har varit helt skakis hela dagen. Nu har vi fått i oss mat, Pontus ska gå ut och ta en öl med Stefan. Jag ska se lite serier och dricka äppeljuice. Imorgon ska vi se tunnlarna förhoppningsvis och efter det ta flyget till Filippinerna. Är inte så sugen på att vara kvar här faktiskt.. haha tidigare idag sa jag att jag skulle flyga hem men det var nog humöret som talade. Hoppas ni där hemma inte fryser ihjäl i kylan i alla fall :) Hejdå, från en väsklös Anna..