Imorse tog vi oss till flygplatsen på Kalibo. Den är inte så stor, de två gates som finns har en halvmeter mellan varandra haha. Flyget var också litet, bagaget kunde man sätta in från marken och in i planet kom man via några trappsteg. Resan skulle ta 50 min men vi var framme efter 20, varför förstår vi inte. För att ta sig till ön Malapascua måste man först till Maya, där vi är nu, och sedan ta en båt. Från flygplatsen tänkte vi ta en taxi då det är hyfsat billigt, chauffören var dock skitsur då vi prutade ner priset rejält. Bilresan var på 20 mil och då vi var framme vid ett gästhus tjatade han som ett barn att vi skulle betala mer. Nej, sa vi och stod på oss själva. Då kom valpögonen och snacket om hans familj o.s.v. men vi gick in till vårat rum. Kvinnan som ägde hotellet kom till mig sen och sa att hon hade sagt åt taxichauffören att skärpa sig. Hade vi en deal så gäller den! Tack kvinnan. Kvinnans pojke på 13 år är nog den sötaste jag har sett. Alltså som socker, inte peddigt menat. Hur charmig som helst så jag måste nog ta med honom hem. Jämfört med Vietnam så är alla jätteduktiga på engelska här. Pojken pratar lika bra engelska som oss och de äldre förstår oftast vad man säger.

Klockan hann bli ganska sent innan vi installerat oss på rummet så när vi ville ha middag var allt stängt. Detta fick vi lösa genom att gå till det som vi tror var den lokala kiosken. En gubbe utan tröja stod innanför ett trästånd med hyllor fyllda med det nödvändigaste. "Vi vill ha mat" sa vi och han undrade vad för mat. Vad som helst kunde vi tänka oss så det blev nudlar. Tyvärr fanns det bara koknudlar så han erbjöd sig att koka dom åt oss. Hur snäll som helst. Jag har aldrig mött något gästvänligare folk än här i Filippinerna. Då nudlarna var färdigkokade kom han ut med två plaststolar, ett plastbord och maten i deras egna porslin. Där fick vi sitta och äta medan lokalbefolkningen gick förbi och skrattade åt oss, inte hånfullt utan mer nervöst. De flesta verkar knappt ha sett en turist förut för dom pekar och viskar som om vi vore en sällsynt art. Barnen tycker det är skitkul att vinka och skrika "HEY MAAAN" som en liten hiphopare. Det är nog den enda engelska frasen de kan men vi hälsar då glatt tillbaka. Det var en liten kille på kanske 4 år som stod vi oss som var där med sin mormor/farmor. Han var så söt att vi bjöd på ett colaglas och en macka. Mormorn/farmorn som satt där, skrynklig med fnasiga barfotafötter, var jättenoga att han skulle tacka för sig. Trevligt folk :) Även om man ibland känner sig som en utomjording.

Imorgon går båten 08.30 och efter det hoppas vi på att hitta ett billigare boende än i Boracay. På det här gästhuset är det enbart två små sängar och en fläkt, toaletten delar man med de andra. Allt känns faktiskt bättre än rummet vi hade på Boracay. Duschen där var sjukt kall också. På Koh Lanta levde vi med kalldusch i åtta dagar utan problem. Nu fick man kippa efter andan så fort vattnet kom på kroppen. Hojjaaah. Förresten, klockan här borta är ännu en timme senare än eran, alltså sju timmar framåt! Kan vara bra att veta. Nu ska vi hinna få lite sömn inför imorgon så vi orkar med båtturen. HEY MAN!