Nu är vi framme efter 55 mil i södra Vietnam, Ho Chi Minh City som är den största staden. När vi köpte biljetterna i Sihanoukville sa dom att vi först måste åka uppåt i Kambodja till Phnom Penh för att kunna köpa billiga biljetter till Hanoi (Vietnams huvudstad, nästan högst uppe i norr). När vi kom fram idag sa dom att vi hur som helst måste till HCMC först innan vi kan ta oss någon annanstans. Alltså hade vi kunnat åka dit direkt från Sihanoukville men folket där verkar gilla att blåsa folk. Ni behöver inte hänga med om ni inte vill, det blev lite rörigt dära.. jag har varit sur hela dagen mot allt och alla. Stackars Pontus.

Nu har vi tagit in på ett billigt hotell, som för övrigt är jättefräscht med ac, innan bussen mot Hanoi går imorgon 08.00. Då är det alltså ungefär 200 mil innan vi är framme.. I EN BUSS. Jag bryter ihop snart, gud vad vi hatar buss just nu. Som tur är så är det fina bussar där man kan sova men det blir så sjukt drygt då dom nästan alltid spelar sin inhemska karaoke på högsta volym. Idag hade vi det dock lyxigt, då visade dom en engelsk film som var dubbad på vietnamesiska! Ovärt då det endast var turister på bussen.

Även fast jag är grymt anti just nu så är jag riktigt glad att vi åkte till Kambodja. Det var ju från början inte enligt våran plan. Kambodja är ett riktigt fint och charmigt land även om det bär på en riktigt tung och mörk historia. När vi satt i bussen fick man chans att se lite extra från landsbygden hur dom verkligen lever, sånt är trevligt. Ungarna springer runt barfota med varsitt cykeldäck och rullar det efter en röd, dammig väg. Skolbarnen i sina söta skoluniformer cyklar i klungor kring alla kor som verkar leva på trottoarerna. Gubbarna utan tänder och med det störta underbettet i historien står vid vägkanten med en liten, smutsig fimp i mungipan. Kvinnorna sitter i grupper och tillagar konstig mat med tre småbarn på varje höft. De småbarn som inte är på höfterna springer runt på asfalten, trillar, gråter, får skäll utav mor sin, rycker en hund i svansen, äter en fimp/grus och börjar om med att trilla på asfalten. Även fast levnadsstandarden inte ens är jämförbar med hemma så ser alla nöjda ut. De flesta ser t.o.m lyckligare ut än en vanlig svensson som har allt. En kvinna kan leva ensam med fem ungar, ha en fot, bo på gatan och äta ogräs men ändå se ut som den lyckligaste i världen. Det är bra inställning!

Annars så har vi inhandlat subway-mackor inför frukosten imorgon.. nu ska vi duscha inför bussresan som kommer ta över två dygn, exklusive alla förseningar alltså. Så inom en vecka borde vi höra av oss i alla fall ;) Godnatt och lycka till, till oss själva. Gud nåde oss.