Klockan ringde sju imorse och då var det bara skynda sig till hotellfrukosten och göra sig i ordning. Kl 07.30 promenerade vi mot dykfirman och var där precis innan åtta. Utrustningen provades ut och efter det var det dags för säkerhetsinformationen. Huvudregeln var att alltid hålla sig till gruppen och aldrig simma själv, för det är ju trots allt tjurhajar och inga små revhajar. När vi väl skulle komma ned på havsbotten skulle guiden leta igen deras rep och därefter skulle vi få sätta oss på knäna och hålla i oss tätt intill varandra. Skulle det ske en "olycka", han ville inte kalla det för attack, så tas den skadade om hand medan resten av gruppen guidas därifrån. Viktigt var också att vid avslutet av dyket bara fylla västen med luft och sväva därifrån utan att simma med fötterna så sanden skulle rivas upp. På så sätt kan hajarna tro att det är föda som rör sig vilket fångar deras intresse.

 

Vi fick åka ut med en liten dykbåt men utrustningen var så fin så vi tänkte inte ens på det. Två och två skulle vi tippa bakåt från båtkanten och därefter mötas vid ytan. Vi skulle nedåt nästan direkt men då alla sjönk var jag kvar uppe vid ytan, jag hade uppenbarligen fått för lite vikter. Ena guiden fick dra mig i simfötterna och den andra hade ett aluminiumrör som jag fick hålla fast mig i. 23 meter skulle vi snitta så sikten var inte den bästa, det var ganska mörkt och enbart blått. Nästan direkt såg vi en annan grupp där nere som vi simmade ganska nära men vi skulle ju hitta vårat rep. När vi väl hade hittat repet och satt oss ned på knäna tittade jag mig omrking men såg inte Pontus. En av killarna simmade fram och gav mig tecknet "OK?" varav jag skakade på huvudet och försökte med knackligt teckenspråk visa att vi var en man kort. Dom förstod inte först då killen bredvid mig också var blond men hajarna hade redan börjat flockas runt killen som hade tuben med mat så då är det farligt om en person simmar därifrån. När dyket var färdigt började alla lugnt sväva därifrån medan tjejen bredvid mig började att sprattla sand. Att det alltid ska finnas en sådan. Guiden fick simma dit och säga åt henne.

 

Uppe vid ytan satt Pontus redan i dykbåten, han hade inte sett skillnad på grupperna under vattnet och råkade hamna med de andra. Som tur var fick han också se haj om än inte lika nära. Det var jättehäftigt i alla fall! Killen som matade hajarna hade en speciell dräkt som var vävd av stålringar och ett par vanliga arbetshandskar som han använde för att mata med. Ibland simmade dom bara en halvmeter ifrån där vi satt och en gång kom en haj ovanför mitt huvud så nära så jag fick ducka. Guiden uppskattade dom till att vara 8-10 stycken och alla var ju ca 2 m långa. Jättehäftigt! Innan vi åkte ut så sa killen att dom gör det här för att visa att hajarna inte är monster som många tror. De har attackerat männsikor men endast på grund av missförstånd, såna här dyk hade han gjort i sju år utan några problem. Titta och njut!