Nu har vi tagit oss till huvudstaden Manila. Vi har hunnit med lunch på donken och en taxi till Malate som skulle vara lite mer turistigt. Anledningen till varför vi for hit var för att vi måste fördriva tid innan planet mot Malaysia går kl 21 ikväll.. tyvärr var det hur tråkigt som helst i Malate så vi sitter på en alldeles för dyr restaurang och dricker vatten och öl. Eftersom det här är sista dagen i Filippinerna så tänkte jag göra en liten ris- och roslista för er som ids läsa! Vi börjar med de "dåliga" bitarna:

- De filippinska bananerna. Jag vet inte vad som är felet men dom är verkligen inte goda. Färgen går oftast i orange och smaken är lite mot det omogna och papayahållet i en underlig mix.
- Avgifterna. Överallt finns det och dom går aldrig att undvika. Oftast på flygplatserna får man betala en terminalavgift som nästan är lika dyr som själva flygbiljetten. Ska man på en utflykt måste man betala en miljöavgift som kostar hälften av utflyktspriset. Andra avgifter som tillkommer kan vara konstiga skatter och tillägg. Givetvis är allt enbart för turister! Man hade ju inte ens velat veta rubrikerna hemma om turkarna hade fått egna och dyrare priser än oss svenskar..
- Vattnet. Nu gäller inte detta på alla platser men oftast är vattnet lika "dyrt" som läsken.
- Resmöjligheterna. I alla andra länder kunde man boka en buss vars som helst och åka dagen efter för rimliga priser. Här är det vatten mellan alla ställen så det innebär antingen dyra flyg eller 30-timmars-färjor. Ett ganska svårrest land alltså då det blir riktigt mycket pengar i slutändan.
- Myggorna.. nu gäller det här nästan enbart mig men ändå. Myggen här är fruktansvärda, de jagar och attackerar mig tills de har gjort minst 3 bett var. Pontus får knappt några myggbett alls men jag ser ut att lida av böldpest. De suger sig t.o.m. fast UNDER mina fötter, lite jobbigt att klia där.
- Kycklingen i alla dess former. Inte en enda gång har kycklingen vi beställt sett fräsch ut. Oftast är den grå/svart på olika partier och riktigt senig/slemmig.

Nu till de bätte bitarna;
- Miljön. Åh, det finns inget finare ställe, speciellt inte efter utflykten på El Nido. Thailand och alla andra ställen är inte ens i närheten av lika fina. Hade vi inte haft sån otur med vädret hade vi nog tyckt ännu mer om hela landet då hela Filippinerna är väldigt beroende av solen. På turistställena är det väldigt städat dessutom, Boracay var nog det renaste. Inte ett skräp!
- Filippinfolket själva! Det finns inget gladare och hjälpsammare folk. Alla går runt och ler och vinkar, barnen skriker på engelska och frågar vad man heter. Ja, ni hajar. Ett stort plus är att de flesta också kan engelska, riktigt bra sådan i tidig ålder. Jag vill ta med en filippinomänniska hem och ha som husdjur.
- Dykmöjligheterna. Gör du ett dyk här så är det i världsklass. När vi gjorde vårat dykcert på Panglao Island hade vi oturen att ha regn (vilket gör sikten grumlig då vattnet blir bräckt) men det var ändå bland de bästa dyken vi har gjort. Det är sjukt mycket fiskar och korallerna är bättre bevarade. Priserna kanske inte är de billigaste men det helt klart värt.
- Chokladgodiset. Nu har jag ingen bild på hur dom ser ut men det är bland det godaste någonsin. Tanken är lite likt twix/snickers/mars men mycket godare och lyxigare. Priset är ca 1,50 kr.
- Taxiresorna. Så länge man inte bestämmer ett pris innan man är framme går det att få riktigt billigt. Hemligheten är att få det på taxametern istället vilket halverar priset. Nu när vi åkte till Malate så betalade vi knappt 17 kr för en bra bit.
- Pengarna; Pesos (sedlarna). Jag tycker dom är så himla fina haha.. tönt-jag. Fina bilder och så färgglada.


Här nere ser ni våran resrutt från Kambodja tills nu. Ni får ursäkta den dåliga kvalitén, jag slängde ihop den väldigt snabbt. Kambodja: Siem Reap, Phnom Penh och Sihanoukville. Vietnam: Hanoi, Hue, Hoi An, Nha Trang, Mui Ne och Ho Chi Minh City. Filippinerna: Boracay, Malapascua, Bohol (Panglao), Donsol, El Nido, Puerto Princesa och nu Manila.

Viiilken tröttsam dag.. vi steg upp innan halv5 och har nu kommit till Puerto Princesa på ön Palawan. Resan hit gick bra förutom lite förseningar på det ena flygplanet. Imorgon tar vi en buss 04.45 mot Palawans spets; El Nido. Vi hoppas för guds skull att vädergudarna kan vara på våran sida för en gångs skull. Ni behöver inte ens fråga vad vi har för väder nu, det är rätt uppenbart.

Igårkväll då jag skulle göra klart dagens reseklädsel fick jag upptäcka vår resas första kackerlacka.. jag skulle lyfta upp mina springtights och vänta dom rätt väg då det faller någonting på mitt nakna ben och sedan ner på foten. "Oj, jag tappade nåt.." samtidigt som jag böjde mig ner.. aaaaah en kackerlacka!! Och död tror jag? Pontus fick i alla fall spola ner den i toaletten. Konstigt egentligen att vi inte har upplevt kackerlackor tidigare, folk som har bott på samma hotell/gästhus som oss har haft massor i garderoberna och liknande men inte vi. Nu har vi även en utanför dörren men jag tror den vaktar oss bara!

Hmm vad mer då.. vi har hunnit se lite gladiatorerna då vi väntade på vårat andra flyg och när vi kom fram hit åt vi middag. Jag testade en tonfisksallad (sist jag åt tonfisk var nog på en operapizza då jag var liten, eller på någon konstig demo på ica) och det var den godaste sallad jag någonsin har ätit. Så god att jag beställde en likadan när jag var klar med den första.. nu ligger jag alltså med salladskoma i sängen vilket känns lite ovanligt. Förutom det vill min hosta inte ge sig. Jag har träningsvärk i övre magen som troligtvis kommer bli värre imorgon haha. Kan inte ni också känna ibland hur ni bara vill trycka ner en rostig stålborste i halsen och röra om allt ni har? Klockan är alldeles snart 21 så vi tänkte knyta oss. Pussgodnatt!

Vår otur med vädret verkar jämna ut sig med vår tur att se hajar. Idag steg vi upp tidigt för att gå och anmäla oss till valhajsutflykten och efter registreringen fick vi se en kortfilm om hur allt går till. Strikta regler sa att man inte fick använda blixt på kameran, max sex personer fick simma bredvid ett stycke valhaj (alltså en båt) och man var tvungen hålla sig på tre meters avstånd. En halvtimme senare fick vi, sex turister och båtpersonalen, åka ut med träbåten för att speja efter valhajar.

De strikta reglerna visade sig vara mer ett skämt då ca 20-30 båtar flockades runt en och samma valhaj. Från håll kunde vi se folk jubla i vattnet med sina snorklar och cyklop.. på båten satt vi nästan helt utan hopp. Efter typ 2 timmar började chauffören gasa och alla båtar gasade åt samma håll. Några sekunder hade man på sig att ta på simfötter + snorkel innan guiden skrek "GO GO GO!!!" och man fick slänga sig från båten. Det var tur att vi kom från rätt håll för strömmarna var rätt starka.. så fort man var nere i vattnet drogs man iväg mot gruppen av hysteriska valhajssimmare. Vi snorklade länge och såg ingenting förrän en guide drog oss i armarna och pekade nedåt. Alltså kunde man inte se något från ytan. Vi dök ner kanske 6 m innan man fick en valhaj mitt i ansiktet.. guuud så häftigt. En bjässe på kanske 10 m med en vikt på 20 ton. Totalt fick vi se fyra stycken i ungefär samma storlek. Jag sa till Pontus innan vi hoppade i att nu får jag inte glömma bort att jag har en snorkel i munnen och inte någon tub på ryggen. Första gången jag simmade ner stannade jag några sekunder vid valhajens rygg, sen tänkte jag "jag måste nog andas lite nu, man får ju inte hålla andan då man dyker" och tog ett andetag. Smart där, hela luftstrupen full i saltvatten. Det var bara att åka upp till ytan igen utan någon snorkel i munnen.. haha man har blivit helt skadad, man klarar knappt av att snorkla efter alla dyk. Pontus skötte kameran och lyckades ändå fixa några bra bilder med tanke på omständigheterna. Sikten var kanske 1-2 m MAX och det var människor överallt. Hade man väl simmat ner var man tvungen kolla upp mot ytan innan man simmade uppåt då det kunde vara fullt med folk. Panik att inte hitta en lucka någonstans!

Vi tycker lite synd om alla 40 koreaner med flytvästar som guppade på ytan, dom kunde ju inte simma ner något? Och man såg verkligen ingenting från ytan.. förutom allt HYSTERISKT folk så var det en häftig upplevelse, man förstår som inte hur stora dom är. Vi lyckades inte ens få med hela på en och samma bild, dom var för stora. Mäktiga djur. Med det här gjort lämnar vi Donsol imorgon 05.00 för ett förhoppningsvis soligare ställe; El Nido, Palawan, Robinson-ön. Det blir våran sista anhalt innan vi beger oss mot Manila för att flyga till Malaysia (den 26e). Nu har vi precis ätit middag så efter en beck-film blir det att nanna kudden. Ciao!

Tidigt imorse lämnade vi ett molnigt Bohol (Panglao Island) mot ett molnigt Donsol på fastlandet. Det är nästan komiskt hur dåligt väder vi har hela tiden. Vi har pratat med några inhemska som säger att det här vädret inte börjar förrän i juni/juli någon gång så vi har riktigt otur. Det dåliga vädret begränsar inte våra utflykter i alla fall! I övermorgon hade vi tänkt ge valhajarna ett försök. Ifall vi får se någon tänker vi använda blixt på kameran vilket vi inte fick till rävhajarna. Vår tyska instruktör sa att det inte alls spelar någon roll ifall man använder blixt för dom bryr sig inte. Påstår båtpersonalen något annat får dom smisk.

Resan hit gick förvånadsvärt smidigt. Färjan över till Cebu tog två timmar och flyget till Legazpi var framme 20 min tidigare än vad som angavs på biljetterna. Haha, det var tur att vi kom med flyget för vi satt vid helt fel gate. Det vi trodde stod "gate 1" var tydligen "gate 7" så personalen fick ropa i högtalarna efter oss hahah.. "Mr Lars Johänsson and Ms Änna Shy(som i blyg)länder". Färdmedlet mot Donsol fick bli en minibuss, som vi nu i efterhand ångrar.. ac:n verkade bara vara en synvilla samtidigt som vi trängdes längst bak med två andra. Det är fyra rader med säten i en minibuss och då är förarens rad inkluderad. Varje rad har tre säten men längst bak där vi satt klämde man in en extra person. Hatar när man sitter i linne och svettas bredvid en främling och man klibbar fast i varandra.. aaah panik. Som tur var hade han mycket kroppshår som gjorde ett litet luftigt mellanrum mellan oss. Jag tryckte mig mot Pontus samtidigt som jag försökte klura ut varför mannen med kroppsbehåringen med sin tjej var med och tävlade i "prata så högt och så mycket du kan under hela bussresan-SM".

Boendet fick vi ordnat av en tricycle (filippinsk tuktuk) där Pontus lyckades pruta ned priset från 1000 pesos/natten till 650 pesos/natten. Bra jobbat! Enda villkoret var att vi inte skvallrade till någon, såna takter gillar jag! Folket här är som vanligt jättesnälla och trevliga. Det är en tjock kvinna som äger stället och hennes son/man går mest runt och skrattar åt livet. Jämfört med Vietnam verkar faktiskt filippinerna tycka om sina liv. Vietnameserna verkade mest ha dödslängtan. Riktigt skön omväxling. Jag åker hellre utomlands till världens fulaste strand med världens härligaste folk istället för världens finaste strand med de suraste vietnameserna du kan hitta. Inte nu för att dra hela Vietnams befolkning över en kam men ni fattar. Nu har man som börjat komma in i det här på riktigt känns det som! Att gå med trasiga jeansshorts, lortiga flipflops och ett strandlinne med håret rufsigt av saltvatten börjar nästan likna ens livsstil. Jag minns inte sist jag använde smink eller gjorde mig fin i håret. Det känns inte ens konstigt att se en treåring leka med en tupp efter vägkanten eller kissa på en toalett som endast består av ett hål i marken. Nu finns det ju saker man tycker om och inte tycker om så mycket men det här diggar vi. Jag märker stora skillnader med mig själv redan, förut kunde jag vara rätt blyg och nu har man "tvingats" prata med okända människor i över tre månader och nästan aldrig på sitt eget språk. Pontus har också blivit mycket bättre på engelska även om han förnekar det.

Det som är jobbigast för oss båda är maten. Jag har aldrig saknat maträtter på det här viset förut. Mitt mellannamn är i princip husmanskost så ni hajar kanske. Ibland kan jag sitta och riktigt fundera ut att jag sitter någonstans och tar en tugga av enrisrökt falukorv med stuvade makaroner. Åh, det är så jobbigt. Pontus saknar mest skräpmat vilket jag tycker är lite konstigt för det går nääästan att få tag i här. Men zorbas kebabpizza är tydligen riktigt speciell. Mjölken är också riiiktigt jobbig, jag som dricker mjölk till allt hemma (även godis) dricker kanske ett glas mjölk per månad nu. Mjölken här smakar som hemma om man lämnat den framme en timme och hällt i lite förtjockningsmedel. Inte gott. Palt har också börjat nämnas lite oftare. Stekt speciellt, det tycker jag är godast.. med extrasaltat smör och iskall mjölk.. ååååh. Stopp och belägg. Belägg rimmar på pålägg och påläggen här är inte goda. Skinkan smakar som korv osten smakar ingenting. När vi kommer hem ska jag göra 10 olika frukostmackor med 10 olika pålägg. Ni som saknar oss för stå för middagarna några dagar framåt haha ;) Förresten! Boendet vi har skulle ha internet men tydligen är det bara i city det fungerar, så vi kan bara blogga/höra av oss då vi är på ett internetcafé!

Tack för oss!

Med ett till och vassare dykcert i ryggsäckarna beger vi oss vidare imorgon. Nästa destination blir Donsol, för att ta oss dit måste vi stiga upp kring 05 och sedan ta en färja till flygplatsen. Flyget landar i Legaspi och därefter måste vi hitta något som tar oss vidare mot Donsol. Anledningen till varför vi vill dit är valhajarna. Valhajar liknar väl mest valar med tanke på deras huvuden och storlek. Vi har träffat hur många som helst som har snorklat med dessa bjässar så vi är riktigt sugna! Tänk er att simma en meter ifrån en valhaj med en längd på över 10 m! Det minnet vill då vi ha med oss hem. Det är heller inget farligt då dom är riktigt lugna och bara attackerar människor från Frankrike. Det är något med deras odör. Nä, plankton är mer valhajarnas grej. Nu sitter vi på en restaurang och väntar på varsin carbonara, förhoppningsvis med skinka eller bacon den här gången. Här har ni några bilder från vraket och dyk nummer 2 (nummer 16 totalt)! Hörs då vi är i valhajsstaden :)

Nu är första dagen avklarad på våran AOW-kurs! Det har gått bra men nu är vi riktigt trötta. Morgonen började med en en tydlig och detaljerad presentation på dagens tre olika dyk. Efter ett tag for vi ut med en liten båt för dyk nr 1. Det var endast jag och Pontus plus instruktören och hans båtkille, det var skönt. På första dyket skulle vi göra tre balansövningar varav det första var en lek alla måste ha provat; ha ett ägg på en sked genom en bana utan att tappa ägget. Vi hade dock en sten och inget ägg, därefter skulle vi putta ner två grejer med "munnen" samtidigt som vi skulle sväva fint ovanför havsbotten. Ni måste inte förstå! Som avslutande grej fick vi testa simma utan viktbälte vilket var rätt svårt.

Mellan dyk 1 och dyk 2 fick vi beställa lunch, jag valde en pannkaka men tydligen fanns det varken banan eller ananas till. Pontus ville beställa en macka men då fanns det endast skinka och inga grönsaker. Ja, ni hörde rätt. Pontus vill numera ha grönsaker på mackorna! På dyk nummer två fick vi lära oss att navigera med kompass! Pontus fick simma i en fyrkant och jag i en triangel. Svårt men kul, vi fick snurra på en platta och räkna med grader. Efter det fick vi simma nedför ett stup och sedan simma efter en gigantisk vägg. Åh, så fint. Fullt av koraller och massa fiskar, ändå var det regnigt ute (bräckt vatten gör sikten dålig) och helmulet. Det häftigaste var ett stort stim av lilablå fiskar. Mellan dyk 2 och dyk 3 fick vi beställa middag, jag valde en carbonara men då jag fick in den bestod den endast av spagetti och en krämig sås. "Vars är skinkan?" frågade jag. "Aah, you ordered just spagetti carbonara, not spagetti carbonara with ham!". Okej, sen när kommer en carbonara in utan skinka eller bacon? Less. Har även hällt i mig några koppar te då min röst har varit helt borta. Tänk er en orm som försöker väsa som en kråka! Ja, mamma, man ska helst låta bli att prata då rösten är så dålig men vi var ju tvungna att prata.

Det sista dyket var ett nattdyk. Jag trodde det skulle göras kring midnatt men faktiskt så hoppade vi ner i vattnet precis efter solnedgången som befann sig någonstans bakom molnen. Hur häftigt tror ni det var? Det enda vi hade var tre ficklampor, en var. Allt annat var kolsvart, man såg verkligen ingenting utan sin lampa. Anledningen till varför man gör nattdyk är att vissa djur kommer fram då det är mörkt. Den här gången fick vi se jättemånga av en art som kallas för lionfish. Skitcoola! Även fullt med krabbor och liknande. Som avslutning fick vi sätta oss i sanden på knä och stänga av våra ficklampor. Självklart såg man inte ett piss men vi hade blivit tillsagda innan att börja veva med händerna så fort vi stängde av lyset. Vad tror ni händer? Jo, hundratals plankton har sugit åt sig lyset och börjar lysa som stjärnor! Det kändes som att man var uppe i rymden. HUR HÄFTIGT SOM HELST. Måste nog vara delad förstaplats med hajdyket. Eller nä, inget klår hajarna. Det var en riktig upplevelse i alla fall, har man chansen att göra ett sådant dyk ska man inte tveka en sekund.

Efter tre dyk är vi helt slut. Vi har varit nere på över 20 m (imorgon börjar de riktiga djupdyken), tagit in massa ny information i huvudet och även behövt anstänga oss fysiskt. Speciellt jag, vi har rullat över båtkanten istället för att ta ett stort kliv ut och när vi ska upp måste man kasta sig över kanten och rulla in haha. Träningsvärk imorgon. Dessutom har jag hela dagen försökt acceptera min våtdräkt i huvudet. Den ser ut att komma från stenåldern då alla nya modeller var alldeles för stora. Min har dragkedjan fram och är i sliten i färgen turkos. Den är garanterat den fulaste i hela asien då t.o.m. filippinerna hade kul åt mig haha. Tyvärr lämnade vi kameran i väskan idag då vi skulle göra massa övningar. Imorgon ska vi göra två dyk och då har tysken även erbjudit sig att fota lite själv och ge oss lite tips. Kulkul! Nu hade vi tänkt spela biljard innan vi ska sova. Vi lär slockna direkt vi lägger oss ner. Godnatt!